En fråga, ett svar. Nja riktigt så enkelt är det inte men jag ska försöka att ge er ett svar på frågan. Den andra frågan jag fått gällande min resa. Fråga ett var vad mina mål var.

Det är inte så lätt som att säga att jag inte är nöjd med hur jag ser ut eller känslan jag får när andra påpekar hur jag ser ut. Det är många sakar. En del saker/anledningar är jag beredd att dela, andra är jag inte riktigt beredd att dela. Ni får helt enkelt ha tålamod med det. Jag ska i alla fall försöka att berätta vad som fick mig att börja den här resan.

Jag har fyra syskon, fyra bröder för att vara precis. Mina bröder och mina föräkdrar har alltid varit normalbyggda och "vanliga" till kroppsformen. Det har inte jag. Jag har alltid varit kort och tjock. Samtidigt har jag alltid varit stark, äventyrligt och villig att testa nya saker. Kondition, koordination och smidighet har ändå varit något jag haft. Tyvärr är detta något som en del blir förvånade över. Jag ser nämligen inte tränad ut. Jag lärde mig tidigt att det för en del spelar stor roll hur jag ser ut i förhållande till vad jag kan. Låt mig ge några exempel. 

När jag var 10 år höll jag på med friidrott. I en KM-tävling vann jag 60 meter med en liten men dock synbar marginal. Prisutdelaren som gav mig medaljen sa "Det trodde inte jag inte om dig. Det måsta vara kul att vara duktig trots att du är tjock". Kul att höra va? NEJ!

Jag har spelat handboll i 20 år. Min mamma satt på läktaren under en match när jag var ca 19 år kaske. Bredvid henne sitter tre killar. Vi har målvaktsuppvärmning och när jag kliver in i målet skrattar killarna och säger "Kolla vilken kort målvakt, hon kan ju inte ta en boll". Under uppvärmningen ändrar killarna sin uppfattning och säger "Fan hon var ju asbra". Gissa om mamma blev stolt. (Nu vet jag att jag inte kan påverka min längd men jag vill bara visa att utseende påverkar)

I vuxen ålder har jag fått kommentarer som "Varför syns det inte att du tränar så mycket som du säger att du gör?", "Varför gör du inget åt din vikt, träna mer", "Vill du inte vara tränad?" och så vidare.

Jag kan tala om att varje kommentar sårar lika mycket. Varje kommentar når lika långt in i mig.

När jag var åtta år talade jag om för min mamma att jag inte ville vara tjock längre, att jag ville vara vacker som Ellie var. Åtta år, jag kunde inte ens multiplicera, läsa engelska eller stava rätt men jag visste att jag inte var vacker.

Ju äldre jag blev ju svårare blev det att vinna över tankarna och känslorna som förknippades med min kropp. Idag är inte så många som kommenterar hur jag ser ut. Det är inte en lika stor grej längre. Inte för andra, men för mig. Jag har lärt mig att inte tycka om vad jag ser, att inte våga visa mig eller tro att jag har rätt att visa mig. Det här har försvårat min resa något otroligt. Jag ska berätta mer om det sen.

Så varför gör jag det här. Jag gör det för att jag kan, för jag villl och framförallt för att jag har rätt att göra det, jag får göra det. Jag vill visa mig själv att jag kan och att jag får. Jag älskar att träna men jag har tappat modet till det och det behöver jag finna igen. Jag tänker inte sticka under stolen med att jag vill bli smalare men den här resan handlar om att ta den plats jag har rätt att ta, som varje männsika har rätt att ta.

Jag märker att det är svårt att formulera mina tankar och få det begrepligt på den nivå jag önskar men det här är en början. Det här det jag har än så länge.

Jag får göra det här och jag vill. Jag ska bevisa för mig själv att jag har rätt att drömma, vilja och tro. Att jag får sträcka mig efter mina drömmar.