Hur det känns? Ja låt mig beskriva. Stäck upp båda armarna ovanför huvudet och skrik wehii! Så har jag fått förklarat för mig att jag ska känna just nu. Så då gör jag det. Nina och jag dealade om det så det är väl bara att göra det.

Idag var det nämligen så att det stod BiA mätning på schemat. Som vanligt kollar jag inte på vågen eller intresserar mig för siffrorna men Ninas reaktion idag var oslagbar. Jag ser bara hennes uttryck och hör det hon säger. Hon utropar något i stil med ”men herregud” följt av en tystnad som verkar vara i en evighet. När jag sen ber henne att förklara sin reaktion ler hon i alla fall och berättar att hon är otroligt glad för min skull och stolt. Det känns sjukt bra att höra. Jag själv har ju lite svårt att förstå och se allt det hon ser och förstår men jag litar på henne och det räcker. Är hon glad, stolt och tycker det går bra tänker jag inte ifrågasätta henne.

Efter mätningen var det CX som gällde. Nu när gummibandet och jag är polers går det bättre. Jag vågar utmana mer och får därmed mer av träningen. Får även mer träningsvärk men det är bara mysigt. Kom igen, det är mysigt med träningsvärk. ;)

Ingen box idag då min boxningspartner inte var kry nog. Lite tråkigt men helt enkelt bara att acceptera.

Uppmuntran och engagemanget från Nina betyder så otroligt mycket. Resan mot Emma 2.0 är påbörjad men långt ifrån klar men om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle vara där jag är idag hade jag aldrig trott på den personen. Idag kan jag bara med glädje och stolthet ser tillbaka på resan så här långt. Även om jag stöter på gropar som är djupa som kratrar finns det alltid personer runt mig som erbjuder mig en hjälpande hand och tröstande ord. Jag behöver inte göra detta ensam och det gör mig till en otroligt rik person. Jag är så tacksam för alla er som är med mig under resan. Som delar min glädje, kamp, sorg och mina vinster. Utan er skulle detta inte vara möjligt. Tack, av hela mitt hjärta, tack!