Träffade min PT i fredags. Ett möte som kändes mer som en berg- och dalbana än något annat. Pendlade mellan hopp och förtvivla och större delen av mötet brände tårarna i ögonen. Men de sista 25 minuterna av mötet var bland det mest stärkande minuterna sen olyckan. Jag kan inte riktigt förklara varför. Det berodde dels på att jag då insåg att det nu bara är att köra samtidigt som jag insåg att det är möjligt. Nina vet hur mina tankar går, hur jag fungerar. Hon vet vilka metaforer hon ska använda, hur hon ska puscha mig och framförallt vad hon ska säga. Tack!

 

Sista delen av vårt möte satt jag på en spinningcykel och bara lät benen gå. Inget motstånd och inget krav på hastighet. Det finns ett gruppass jag kan gå på. Även om jag inte kan delta så mycket kan jag sitta på en cykel, höra musiken, få vara en del av en grupp. Det är ett steg i rätt riktning. Det är framförallt gruppassen jag har saknat. Nu hoppas jag att glädjen kommer att komma tillbaka och att träningen blir en aning roligare igen.

 

Idag är det söndag, statusen idag är som följer:

- Jag kan gå okej utan kryckor när det är plant och jag inte behöver gå långsamt.

- Sjukgymnastiken går bra men börjar göra ont allt mer och mer för att jag puschar på mer.

- Glädja nog kan jag stå ganska länge på mitt skadade ben! Tid kommer snart.

- Känseln är fortfarande ganska knasig. Jag är väldigt känslig mot kyla och värme. Att kliva på småsten eller annat skräp på golvet gör ont.

- Jag kan vinkla upp min fot betydlig mer än för en vecka sedan.

- Trappor är fortfarande ett stort problem. Det är jobbigt att gå nedför dem.

- Likaså gäller i nedförsbacke. Musklerna i benet är för svaga och benet viker sig när jag går nedför.

 

Nej nu ska jag sova. Jobb imorgon.

 

Ta hand om er!