Just nu känns det som jag sprungit rakt in i en mur. Jag kommer ingenstans, vet inte vart jag ska gå. Bakåt är väl inget alternativ. Till höger och vänster är det bara samma sak, gå längt muren. Då återstår upp. Ett självklart val? Ett möjligt val? Inte i min värld. Min fingrar blöder fortfanrande efter mitt senaste försök att ta mig upp. Jag kommer en bit upp på muren bara för att falla ner, för att träffa marken hårt. Jag hamnar på marken igen. med fler blåmärken, såriga fingrar och ömmande armar. Bara att resa sig och klättra upp igen kan ni tycka. Jo visst men hur många gånger? Till vilken nytt? Varför? Vad är det som gör att jag inte bara kan gå längst denna mur. Dra handen mot den skrovliga ytan och bara följa muren tills benen inte längre bär mig?

 

Kämpa säger dem. Gör det rätt denna gång. Du har välrdens chans att bygga upp din kropp rätt. Bygga från början. Innan man är där, i början, då fattar man inte vad man pratar om. Den dagliga kampen. Även om jag vet hur min förmåga är just nu, vilka förutsättningar jag har idag, så hjälper inte det mot tankarna, längtan, sorgen och ilskan. Det är inte bara en knapp men trycker på så accepterar man allt eller så finns inte det som var innan. Mitt liv idag är helt annorlunda från hur det var för fyra månader sedan och även om jag lärt mig att fysiskt anpassa mig så är det den psykiska delen som är min kamp.

 

Jag saknar det jag kunde innan. Jag saknar hur mitt liv var då. Vad jag kunde. Alla mina mål, mina drömmar fick jag skriva om. Flytta eller ta bort men alla fick ändras om. Idag har mål som att kunna gå i en trappa, kunna gå utan att halta. Kunna cykla och köra bil. Jag har kvar en del av mina gamla mål men de ligger långt fram i tiden. Det är frustrerande, sorgligt och rent ut sagt fördjävligt. Det är inte omöjligt och det är inte så att jag ger upp tror men det är tungt.

 

Min situation, det faktum att jag just nu rehabiliterar mitt vänstra ben, gör saker svårt. Min PT är begränsad i vad hon kan hjälpa mig. Hon gör vad hon kan, vilket jag är så tacksam gör. Jag kan inte delta i pass eller aktiviteter där jag har (hade) ett nätverk. Det är tydligen bara upp mig, bara jag vill tillräkligt mycket så kommer det här att bli bra. Lätt va? Något gör jag fel för det går inte. Jag har bett om hjälp, jag har fått tomma löften.

 

Jag har gått upp vikt. Jag hatar det jag ser när jag ser mig själv. Jag äcklas av det. Jag känner avsky och förakt mot vad jag ser. Innan olyckan gillade jag inte vad jag såg heller men då var jag på rätt spår. Började gå ner i vikt, blev starkare, säkrare och tryggare. Då hade jag hjälp från min PT, jag gick på massa pass, tränade, skrattade, kämpade och tog mig motvilligt till gymmet och utmanande mig själv. Då var jag inte ensam. Idag är allt en kamp. Det är en kamp att gå upp ur sängen, det är en kamp att äta, att gå ut, gå till jobb, handla och framförallt ta mig till gymmet.

 

Så nu får ni gärna tala om för mig hur jag ska göra. Idag är jag fem steg längre bak än vad jag var när jag fick ångestattacker på gymmet. Idag äcklas jag av mig själv till den grad att jag kan spy eller slå sönder dörrar/speglar/tavlor/tallrikar/glas osv för att jag hatar den jag är. Idag kan inte lyfta blicken från golvet när jag går på gymmet. Jag kan inte ta av mig överdragskläderna på gymmet för att jag hatar vad jag ser.

 

Ja, det är en massa "jag kan inte", det är en massa negativa saker men vet ni vad. Det är en del av mig. Det negativa, det ledsna, hatet, sorgen och ångesten. Allt det där är en del av mig. Det är inget jag kan trolla bort. Tro mig, om jag kunde så skulle jag. Nej det är något jag får jobba med helta tiden, varje dag, varje sekund. Men det är sånt som ni inte ser, som jag inte visar eller som sånt som inte får plats i vår värld.

 

Om ni säger att det bara är att göra då är jag glad att det är så för er, att ni kan det, att ni orkar. För mig är det inte så enkelt. Eller jo på ett sätt är det för det är "bara" att göra men ha då också i åtanke att för mig är det "bara" att göra redan från den stunden jag vaknar till den stunden jag somnar. 

 

Jag har bett om hjälp men det tycks vara svårt att hjälpa när hjälpen handlar om att orka åt någon annan, att hålla handen och fysikt gå bredvid en stund. Det tycks vara svårt att göra ord till handling när orden inte räcker, när tankarna inte räcker. Det är svårt att hjälpa när hjälpen behöver vara mer än ett peppigt samtal eller sms.

 

Hur kan ni hjälpa?

Det är enkelt egenltilgen. Umgås med mig fast jag är ledsen, fast jag gråter och är negativ. Lätta lite på kravet om att alltid vara så peppig. Jag vet att det blir bättre, att det går över och allt det där. Sitt med mig i min situation, tvinga mig inte in i er. Jag har inte gett upp eller något åt det hållet. Jag måste bygga om allt vad mitt liv är just nu och helt plötsligt blir det oumbärligt att vara runt mig? Varaför är det så? Varför är det så lätt att säga att vi ses, eller hörs och sen inte följa upp det? Jag finns här, jag har tid och viljan. Men jag vill inte tjata mer. Varför vill ni inte vara med mig bara för att jag inte orkar skratta hela tiden.

 

Det är tufft att vara ensam. Det är tufft att känna sig ensam. Jag är ledsen att jag inte har någon familj att lasta med allt det här, att jag inte har någon att komma hem till som kan se mig eller prata med mig. Jag är ledsen att jag är beroende av mina vänner för att få prata eller få någon form av mänsklig kontakt. Jag är ledsen att jag inte är så "lyckligt lottad" att jag har trygghet inom mig eller i närheten. Det är inte lätt att behöva be om hjälp för att kunna gå och handla elller ta sig till gymmet. Det är inte lätt att hantare den skam som min osäkerhet, ångest och mitt förakt för med sig men jag jobbar på det. Jag är inte postitiv jämt men jag ger inte upp heller.

 

Var rädda om varandra.