Idag blir det inget upplyftande inlägg. Idag blir det ett ganska tungt och lite frustrerande inlägg. Bara så att ni vet.

 

Var på gymmet idag. Började med att cykla i 20 minuter och varierade motståndet. Allt för att utmana foten och benet allt mer. Under dessa 20 minuter stötte jag inte på några problem. Efter cyklingen blev det lite styrka och balansövningar i sluttningen på gymmet. Det är alltså lite tåhävningar och balansutmaningar på ojämt underlag för min skadade fot. När jag var klar med detta valde jag att testa lite andra övningar. Jag testade bland annat att köra lite benböj. Det gick väl sådär. Det gör ont i vristen och foten men går lättare om jag inte knyter skorna. Resten av passet blev bara skit! Jag har tappat så otroligt mycket styrka och ork så att det är galet.Jag gjorde några övningar sen blev jag bara sittande där och skämdes och hatade det som blivit jag. Låt mig berätta lite närmare om en del saker som har gjort att jag tappat orken och styrkan.

 

I tre månader hoppade jag på kryckor och hade vänster fot i gips. Alla muskler, ledband, nerver och hela kittet tog semester. Jag har sedan i september övat upp min förmåga att gå igen. Idag kan jag köra bil, stå på tå, cykla och gå i trappor. Jag har under ytterligare två månader varit sjuk vilket har gjort att jag inte kunnat träna alls under denna tid. Så att jag idag var på gymmet, för första gången på nästan tre månaderm cyklade 20 minuter och gjorde ett antal andra övningar är fasen jäkligt bra. Det är klart att jag inte kan ha den fysiska förmågan jag hade för nio månader sedan men jag jobbar på det. Min kamp för att kunna springa och hoppas är en kamp som i allra högsta grad är aktuell. Precis som kampen om att övervinna den otroligt förlamande skräcken som sitter i mitt huvud på grund av olyckan. För varje steg jag tar gör det ont i min häl. Varje dag måste jag tänka på hur jag går, står och rör mig för att inte överbelasta fel. Det är klart att jag inte kan göra allt som jag kunde innan.

 

Men vet ni vad? Jag kommer att komma dit. Min resa må va lång och långsam men jag kommer inte att ge upp även om jag kommer att falla emellanåt.

 

Imorgon är det dags för Pink igen. Bara att köra på så gott det går.

 

Var rädda om er!T