Träningsuppehåll på fyra dagar p.g.a utbildning och vistelse hos föräldrarna. Jag har svårt att inte få träna och ha kvar mina rutiner. Inte det att jag måste träna för att må bra men jag behöver den ständiga utmaningen och vinsten av att träna. Om jag inte utmanar mig och tränar så hinner känslor och tankar få fäste och göra att saker blir så mycket svårare för mig. Jag behöver hålla minnet och känslan av att trivas vid liv för att våga hålla i min träning.

 

Tyvärr var idag inte en dag då jag vann. Gick på combaten, kämpade mig igenom varje minut. Kroppen var pigg men tankarna gjorde hela mig svart och tung. När det återstod en låt lämnade jag salen i smått panik. Flydde till de mindre "befolkade" delarna av gymmet för att samla mig. Jag var inte mycket för världen just i den stunden. Tårarna forsade och det var jag och min gamla vän ångesten som träffades. När jag väl lyckats samla mig så pass att jag kunde åka hem hade jag ett par tankar och känslor att lägga på plats.

 

Varje gång tankarna vinner så går jag så många steg tillbaka. Det är inte bara ett lite snedsteg. För mig är det ett otroligt fall. Jag tar mig ur det men det tar tid och otroligt mycket kraft. Att låta känslorna och tankarna vinna är ett misslyckande och tungt nederlag för mig. Det gör att det kommer att vara en tuff kamp att våga sig in i gymmet igen. Det gör mig frustrerad och ledsen. Jag får finnas, träna och ta plats! Det jag ser i spegeln är inte nödvändigtvis rätt.

 

Aja. Imorgon är det dags för ett PT-pass med Nina och där finns det stöttning att få. Med henne är det lättare att bara göra. Inför henne är det inte lika konstigt längre. Inför henne är det bara att köra på. Det är skönt.

 

Take Care