Jag antar att ni alla har hört det uttrycket. Jag börjar förstå att det i allt fler sammanhang verkligen är så. Inte bara när det kommer till träning utan även till allt här i livet.

 

I mitt senaste inlägg lovade jag att berätta mer om den där torsdagen. För en del av er så är vissa saker jag skriver självklara med för en del andra är det lite knepigt att hänga med, vilket jag förstår! Men jag väljer ändå att skriva om den dagen utan att förklara precis allt.

 

Som ni vet är det här med hela gymmet en ganska stor utmaning för mig. Jag kämpar en del med skam, äckel och tvivler när det gäller mig själv på gymmet. Den här torsdagen var vi i Cross fitsalen. Det är ofta människor där som kör ganska intensivt och som för mig, som inte är en van gymmare, kör hårt. I den här, lilla, salen ber Nina mig att kettlebell swing och sumosquats. Fine, jag kör på. Nina har koll på tiden och tekniken. Efter första rundan ber hon mig hämta en tyngre kettlebell. Kan ni gissa vad som händer? Jag frös fast. Varför? Jag är inte helt säker. Jag tror att det dels beror på att jag inte alls litar på vad jag orkar och sen att jag var/är rädd för att inte möte Ninas förhoppningar. Jag vet att det låter en aning knasigt men så var det. Nina, som vet hur jag funkar, sa bara lugt att jag skulle gå med henne, hon bad mig testa de olika kettlebells och till slut valde jag en som funkade. Det här är en situation som skulle kunna ta en halvtimme att komma ur. Jag skulle kunna låsa mig totalt och inte alls kunna ta mig ur det. Istället handlade Nina på ett helt underbart sätt och situationen hann aldrig bli en situation. 

 

Ni som hängt med från början vet hur svårt jag har haft med löpbandet. Usch, inte en kul saga. Hur som helst slutade den här dagen med flaggan i topp för mig. Nina bad mig att göra intervaller på löpbandet, vår tid var slut för dagen så hon bara bad mig göra dem. Jag gick till löpbandet, det var andra där, klev upp. Körde mina intervaller och fixade dem utan större problem. Fattar ni hur coolt det är?! Take that löpband! Jag kan!

 

På kvällen var det återigen dags för boxning x 2. Det första passet var ett prova-på-pass där vi andra bara är utfyllnad och finns till hands för att hjälpa till i det tysta. Efter prova-på-passet var det dags för vårt sista gemensamma pass för alla tiers innan terminen börjar. Hamnade med en tjej som varit med från början och kände mig helt bortkommen och så okunnig. Men i efterhand var det där ett riktigt roligt pass. Glädjen för boxningen börjar komma tillbaka.

 

Keep up the good work friends!