Jao men då har det gått över 40 dagar sedan hälsenan gick av. Dag 41 är en dag att minnas mina vänner. Låt mig berätta varför.

 

Idag åkte jag till gymmet för att testa mitt nya program som min PT gav mig förra veckan. Denna dag fick kryckorna vänta ute i hallen med alla skor medan jag gick in på gymmet. Påbörjade mitt program, kände mig stark och förväntasnsfull. Till en början gick det galet bra. Helt underbart! Sen kom det trofasta tvivlet. Så där satt jag på en stol och tvekade, velade och tankarna bara for runt i huvudet. Under tiden jag sitter där, något förvirrad, kliver en tjej in i rummet går fram till träplinten en bit ifrån mig och hoppar upp på den. I den stunden försvann alla tankar och allt som fanns kvar var ilska. Ilska som rann över i tårar. Ilska över att jag inte kan det där, ilska över att jag satt där och velade istället för att göra det jag faktiskt kan. I samma stund gick tankarna till orden som är tatuerade på min överarm, decide that you want it more than you are afraid of it. Så med andra ord tog jag mig samman och gick och tränade vidare. En underbar vinst!

 

Efter en stund hamnade jag i tvekandet och låsningen igen. Träffade på en vän som sa åt mig att gå och göra det jag ska. Så jag gick, med lite hjälp kom jag ur låsningen och gjorde mina övningar utan problem. Jag kan inte i ord beskriva hur det känns att riva ner de där murarna av tvivel, hur det känns att skita i alla tankar och skit och bara köra på.

 

Så, nu till det sista på schemat, intervallerna. Som ni förstår är mina alternativ gällande intervallövning ganska begränsad. Det är handcykeln som gäller. Efter sju minuters låsning, japp sju jäkla minuter, gick jag fram och gjorde mina intervaller och det gick kalasbra!

 

Den Emma som klev ut från gymmet idag hade ett otroligt stort leende på läpparna och en härligt stolthet och lättnad i kroppen. Jag vet inte om ni förstår hur stort detta är, hur stort det är för mig. Allt jag kan säga är att det är stort!

 

Jag förstår att jag kommer att ha dåliga dagar, att bara för att idag gick bra kommer inte alla pass att gå bra, låsningarna är inte borta, tankarna kommer att komma och jag kommer att få kämpa. Men idag är en bra dag, idag vann jag. Idag valde jag att skita i rädslan.

 

Det stödet jag får från vänner och personal på MB är helt fantastiskt. Jag börjar inse att jag är långt ifrån ensam på denna resa. Nog är jag helt och hållet ensam i detta ibland också men den rent fysiska resan är jag inte ensam på. Jag möts av omtanke, stöd och hejarop från olika håll och det är helt underbart, helt fantastiskt, tok läskigt och väldigt nytt. Men så häftigt. Mötte instruktören som höll passet när hälsen gick av idag. Hon kom fram och sa att hon var väldigt glad över att se mig utan kryckor. Gjorde mig så himla glad. Jag kommer aldrig kunna förklara fullt ut hur mycket omtanken, stödet och hejaropen betyder för mig, jag kan liksom inte uttrycka det i ord men en sak är säker, det finns så otroligt fantastiskt fina människor här i Falun.

 

Nej om jag ska ta och göra mig klar för sängen. Tidig morgon imorgon.

 

Var rädda om varandra!