(Varning för osammanhängade inlägg)

Det har varit en tung helg det här. Svårt att ta mig ur sängen, svårt att sova, svårt att ta mig för något. Har inte känt att min kropp och själ varit med hjärnan alls dessa dagar. Har verkligen totalt kört ner i något dike denna helg. Varit missnöjd med mitt liv, med vem jag är, den personen jag blivit. Jag har kommit till en punkt där den jag är, är den personen jag föraktar mest. Jag spenderar så mycket tid med att bråka med mig själv, slå och sparka på mig själv att det efter ett tag blir onaturligt att inte slå.

I och med den avslitna hälsenan känns det som jag tappat allt jag är. Jag vet att jag inte kan göra det ogjort. Jag kan också berätta att jag kommer att fixa rehabiliteringen och komma tillbaka till en fungerande nivå igen. Men det blir aldrig som innan.

Jag har svårt att hitta glädje i saker just nu. Det tar tid att hitta nya saker som kan fylla det där hålet i mig. Innan olyckan var jag på en så otroligt bra plats. Det ljusnade, jag fick ordning på sömn, mat, träning, jobb och måeende. Jag började finna min plats här, jag började hitta hem. Men sen försvann det. Isoleringen, smärtan och det totala behovet av hjälp fick min själ att krackelera. Allt föll. Det finns inga ord som kan förklara det jag vill ha sagt. En del kanske förstår, en del kan relatera och en del av er förstår inte alls. Och det är okej. Precis som det är okej att livet just nu suger. Jag har dagar, som nu i helgen, då jag får kämpa med att gå upp. Då jag ifrågasätter hela min existens. Det finns dagar då färgerna försvinner, då allt skiftar i grått. Det finns dagar då det gör ont att andas och jag inte får kontroll på tårarna. Men de dagarna går över. Jag går upp, gör det jag ska, jag överlever de dagarna.

Jag vet att det "bara" är en skada. Men det är så mycket mer som ni inte vet. För det första har jag aldrig varit med om en smärta  som den jag kände när hälsenan gick av. Den fysiska smärtan när vadmuskeln och foten tappar kontakten med varandra. När varje rörelse gör ont på en nivå som inte går att förklara. Den brännande smärtan i hela vaden. Smärtan som gör att det smakar blod/järn i munnen och som gör att det känns som att hjärtat ska slå så hårt att bröstkorgen ska gå sönder. Med andra ord gjorde ont. I samma stund skulle jag även tackla den psykiska smärtan över att veta att mitt liv från den stunden inte skulle vara det samma. Jag visste att hälsenan var av. Jag hörde smällen, kände hur allt lossnade och drog åt olika håll. Allt föll.

Skammen över att inte ha någon att ringa för att få skjuts till akuten får mig fortfarande att må illa. Skammen att andra tvingades ställa upp en onsdagsnatt för någon de knappt känner får mig må illa. Klart jag är tacksam, så otroligt tacksam för den hjälpen jag fick men det var tungt ändå. Skamset att jag inte själv hade någon att ringa. Förlåt för det. Tack för hjälpen.

Efter olyckan tog det 12 nätter innan jag sov.
Jag kunde inte duscha utan att gråta.
Jag fick stå upp vid diskbänken när jag åt.

Idag ser livet ganska vanligt ut. Jag går utan kryckor med min robocop. Jag har lärt mig hur jag ska duscha, klä på mig röra mig för att det inte ska göra så ont. Jag kan gymma. I och med att jag klarar mig utan kryckorna kan jag numera handla själv. Jag kan gå ut med soporna. Jag bära saker, kläder, disk osv.

Idag vet jag att det blir värre innan det blir bättre. Jag vet att jag kommer få börja om på noll. Men jag vet att jag kommer klara det.

Jag kämpar. Ni vill, kan och orkar får mer än gärna kämpa med mig, heja på mig och stötta mig. Men det är okej om ni gör det också. Ensamheten och sveken svider, de gör förbannat ont men jag läker. Ni som ställer upp, ni som får mitt tack, tro inte att det är en liten sak ni gör. För det är det inte. Jag är ledsen för att jag bara har ordet tack just nu för det räcker inte till. Ett hej, ett sms, ett samtal, en kram, en träff eller ett kort gör mer än jag kan beskriva.

Snälla, tro inte att bara för att ni tycker att det ni gör är litet eller obetydligt så behöver det inte göras. Det är inte sant. Alla handlingar gjorda av vänlighet är stora. Även "små" saker kan betyda så mycket för andra. Kom ihåg det, snälla kom ihåg det. Kom ihåg att se varandra.

Var rädd om varandar!