Ja det stämmer. Ett sent gympass avslutades med lite robocop-boxning tillsamman med Sofia. Hon kom ner efter hon slutat jobba för att jag skulle få testa om jag kunde slå, om jag fortfarande hade kvar det. Till hennes glädje och min förvåning så fanns det kvar. Reaktionen, styrkan och glädjen var inte alls så borta om jag trodde den skulle vara.

 

Nog var det svårt att stå still och få till slagen ibland eftersom jag är så ojämn i höften. Balansen är lite svajig emellanåt men det gick. Det gick riktigt bra och det var så jäklans kul! Tusen tack Sofia för du kom!

 

Blir spännande att se hur jag kommer kunna boxas i höst. Vad foten klarar av och vad huvudet klarar av. Den fysiska rehaben vet jag att jag kan, träna kan jag. Där har jag personer i min närhet som kan hjälpa mig. Den delen kommer jag fixa. Det som ororar mig är det psykiska, rädslan. Jag  måste våga lite på min kropp igen sen. Men innan det måste jag kunna skynda långsamt, lyssna på kroppen och göra vad jag kan för att detta inte ska hända igen. Jag har ett långt år framför mig men det är bara att låta dagarna gå. This to shall pass. Antar jag i alla fall.

 

Take Care!