Hejsan. Här kommer en lite snabbgenomgång av det som hänt den senaste månaden. Mer utförliga inlägg finns bakåt i tiden. Enjoy.

 

För 33 dagar sedan gick min vänstra hälsena av. Fy fasen vad ont det gjorde. Efter att ha varit gipsad i en vecka fick jag träffa en sjukgymnast och fick min walkortos. En otroligt snygg robocop-liknade stövel som ska vara på foten i ca 11 veckor. Stöveln är försedd med hälstöd som gör att foten är tippad. De första två veckorna tog jag bort ett ilägg varje vecka, numera ska de bort varannan vecka. Stöveln får tas av vid duschning och när jag ska göra mina övningar. Numera får jag även ta av den under natten.

 

Första veckan efter olyckan befann jag mig i ett ganska djup och mörkt hål. Jag blev helt plötsligt beroende av andra för minsta lilla sak. Efter en kväll och natt där jag gråtit ut alla tårar jag tror fanns i kroppen kändes det bättre och det var bara att börja acceptera och anpassa livet.

 

Jag fick träffa min PT och hon gav mig ett förenklat träningsprogram som jag kan göra under den tiden jag inte kan träna benen. Jag är galet tacksam över hennes hjälp men jag skulle ljuga om jag sa att det är lika kul att träna nu. Pga skadan är jag fast i att träna i gymmet, ren styrketräning. Ni som läst tidigare inlägg vet att jag har väldigt svårt för just den delen av gymmet och den formen av träning. Min PT har alltid lagt in roliga pass eller övningar för att jag ska göra styrketräningen. Nu har vi inget kul att lägga in, det finns inga pass jag kan göra. Det finns knappt någon intervallform jag kan göra. Det är handcykeln som gäller. Jag tycker den är knepig och svår. Jag kan även testa på cykel med ett ben men det har jag inte vågat än. Den lilla säkerheten och tryggheten jag hade byggt upp på gymmet är nu borta. Jag är osäkerheten själv. Med andra ord är det tungt som fasen just nu.

 

Idag var jag på gymmet, det var ingen bra dag. Men jag har insett att all träning som blir av är bra. Det är bara att ta nya tag i morgon. Det är kämpigt att vara på gymmet numer. Det är tungt att se allt jag vill göra men inte kan göra. Det är svårt att hitta glädjen när jag hela tiden måste avbryta för att det gör ont eller för att fysiskt inte går att göra övningen. Visserligen är det betydligt mycket bättre nu när jag kan stå på foten och har någorlunda balans men det är svårt ändå. Den fysiska smärtan och den psykiska smärtan är en kombination som göra det mest tungt just nu.

 

På torsdag har jag en nu PT-tid. Jag hoppas verkligen att jag får träna på ett sätt som gör att jag får känna glädjen igen. Inte för att jag tvivlar på det. Nina kan sina saker. :)

 

Take Care!