19.35

Sitter i ett omklädningsrum på gymmet efter tre veckors frånvaro. Jag kan i och för sig inte påstå att min närvaro före dessa tre veckor var så mycket att hänga i granen. Hur som helst, här sitter jag, med tårar i ögonen, gråten i halsen och ångesten i varje fiber av min kropp. Jag kan inte förklara det, skräcken det här stället ger mig, hur stor önskan är att hitta tillbaka till glädjen eller hur otroligt ensam jag känner mig just nu. Jag behöver klara det här. Jag behöver klara det. Jag vill inte ge upp. Inte idag. En dag i taget Emma, du kan det här. Andas in. Andas ut.

19.53

Gick inge vidare. Stanna innan jag kom till gymdelen. Fastklistrad i golvet som en jävla staty. En vänlig själ kom fram, frågade hur jag mådde, berättade att hon saknat mig på passen och hoppas jag snart är tillbaka. Tårarna rinner. Jag ler, vi säger hejdå och min kamp fortsätter.

Slutade med att jag, i en tom sal, avverkade lite intervaller och de magövningar jag hade på dagens schema. Tårarna har torkat. Hostan gör sig påmind. Axeln värker. Men all träning som blir av är bra träning. Eller?

Hemma igen. Känns som jag sprungit ett maraton eller blivit jagad av min värsta mardröm. Som att jag när som helst bara kommer sjunka ihop till en pöl och försvinna. Känslan av att vara främmande i sin egna kropp. Känslan av att komma oinbjuden på en fest. Jag känner igen det här. När mörkret tätnar och kylan kommer. Nej inte nu, inte igen. Måste...välja...viljan.