Hejsan!

 

Så, befinner mig just nu i min hemort. Sitter i bäddsoffan i det lilla rummet som under mina vistelser här är mitt hem. Ett rum som för många år var mitt rum men mycket har hänt sen den tiden. Golvet är nytt, tapeten är ny och det finns inga spår av leksaker eller någons identitet i rummet. Rummet är inte tomt eller kallt. Det är ett vackert och varmt rum med saker från bl a min mormor och morfar. Jag trivs rätt så bra i det här rummet. Det är mitt hem och min trygghet under mina besök hos mamma och pappa. Det rummet jag hade innan jag flyttade hemifrån är inte alls som det var när det var mitt. Det är ganska skönt att inte behöva sova där. Det är bara konstigt att vara i det rummet numera tycker jag. Hur som helst, ska sluta babbla på om rum och tapeter nu. Vill berätta lite om ett möte jag hade med en vän idag och vilka tänker det mötet lämnade mig med. Antar att det bästa är att ta det från början.

 

Är som sagt på barndomsorten denna helg. Kilade ner till centrumet med mamma för att handla lite saker. Väl inne på den lokala ICA-butiken stöter jag på en före detta lagkramrat. Vi spelade i samma handbollslag när jag bodde här nere och numera tycks vi stöta på varandra just på ICA-butiken. Inte så konstigt kanske med tanke på att det är hennes arbetsplats. Hur som helt stötte jag på Maria. Det fantastiska med denna tjej är att det inte går att låta bli att bli glad och må bra när jag ser henne. Hon är alltid lika glad över att se mig och kramen hon ger mig skulle jag kunna betala för. Efter lite uppdateringar kring livet och en del otroligt fina komplimanger gällande mitt hår kommer då frågan som är grunden till detta inlägg. Hon frågar mig om det här mer tränigen är något typ av projekt eller så.

 

Till en början vet jag inte alls vad jag svara. Jag har inte ens tänkt på att det jag gör skulle kunna ses på något annat sätt en bara en hobby eller en helt vanlig livsstil. Missförstå mig rätt, det är bara en hobby och en helt vanlig livsstil men hennes fråga fick mig att tänka på varför jag gör det här. Och med det här, som jag nyss sagt är något helt vanligt, menar jag min träning, min regelbundna träning, både själv, i grupp och med min PT, mitt förhållande till kost och mitt bloggande.

 

För er som undrar vad jag svarade på Marias fråga så kan jag berätta att jag bara svarade att jag gör det för att det är kul, för jag vill bli mer tränad och gå ner i vikt. Det är ingen hemlighet att jag vill förändra min kropp. Men det jag nog inte varit lika tydlig med mot mig själv och mot andra är att jag verkligen vill förändra, eller snarare hitta mig själv. Min styrka och min trygghet i mig själv.

 

På senare tid har min resa varit helt otroligt. Det varit så mycket som hänt på ganska kort tid. Eller snarare saker jag först nu börjar fatta och ta åt mig av. Det är lite som att bygga pussel. Ibland kan man helt köra fast och inte kunna lägga dit en enda bit men sen så hittar man en bit som passar och efter det hamnar man i ett flyt och bit efter bit passar. Jag har liksom haft allt det här framför mig men inte kunnat se dem. Jag har inte kunnat se skogen för alla träd om ni förstår vad jag menar.

 

Om jag skulle berätta om alla dessa saker skulle det ta så himla långa tid och inlägget skulle nog bli för långt.

 

Jag ska försöka berätta om en del av sakerna i alla fall.

 

Till att börja med kan jag berätta att jag tränat ett par pass i linne. Jobbigt? SOM FAN! Värt det? Utan tvekan. Jag tycker inte vad jag ser och det gör ont i mig men vad spelar det för roll? Varför får inte jag träna i linne? Klart jag får. Det är dags att ta plats och gå framåt. Sluta hålla mig själv tillbaka och låta gamla tankar, andras ord och värderingar hindra mig från att leva. Jag får finnas och behöver inte rätta mig i något led. Jag får leva livet fullt ut och det tänker jag göra. Det tar tid och det är en utamning men en utmaning som jag nu insett är värt varje kamp.

 

Jag börjar så smått att lita på mig själv, lita på att mina ben håller och att det jag kan göra inte är något som kommer lätta för alla. Och framförallt att det är okej att vara stolt och glad över det. Jag får glädjas över mig själv och mina framsteg. Komplimangerna jag får har jag ingen rätt att ifrågasätta. Mitt enda jobb där är att ta emot dem, glädjas och tack för dem.

 

Saker börja sakta falla på plats. Träningen börjar känns bra, den är rolig och jag börjar hitta mig själv i träningen. Nej, jag är inte färdig, inte ens nära men jag är på väg. Jag är på rätt väg. Jag tvekar fortfarande, kan helt plötsligt låsa mig och börja gråta. Jag kan bli trött på tanken att träna. Jag kan känna att jag inte orkar något eller gör allt fel men det är okej. Alla dessa tankar och känslor är okej. Dem är övergående och är inte ett karaktärsfel hos mig. Jag tvivlar och krånglar till saker rätt ofta. Jag tänker för mycket och låter mina tankar komma i vägen. Men ibland, vissa stunder flyter det på. Då är jag där jag vill vara. Där jag låter livet få fylla hela mig på alla sätt med alla sina nyanser. Jag kan tillåta mig själv att ha en skitdag eller en skitträning för det går över. Det gäller att fortsätta, att inte ge upp. Det låter så klyschigt men det handlar verkligen om att inte ge upp.

 

Jag har framförallt insett att det finns människor som tror på mig, som är med mig på den här resan. Det spelar ingen roll hur många eller vart ni befinner er. Ni spelar roll, ni hjälper och gör mer skillnad än ni tror. Träningsmässigt finns det en del som sett mig vid mitt bästa och vid mitt sämsta, det finns dem som sett mig vid olika delar av livet, i olika situationer. Ni som sett mig när jag gett upp allt, och jag är ledsen över att ni tvingas se det men jag är så tacksam över att ni är kvar. Att ni stannade då och nu. Jag ber om ursäkt om jag inte sagt det tidigare, men tack! Från djupet av mitt hjärta, tack!