Jag önskar att jag kunde skriva att livet rullar på. Berätta om små ögonblick i vardagen och om hur små händelser förgyller mitt liv. Jag önskar att jag kunde berätta om hur motgångarna i livet gjort mig starkare och klokare. Jag önskar jag kunde berätta att jag är starkare nu än jag var innan. Hur gärna jag än försöker så är jag inte där just nu. Jag letar efter orden inom mig men de kommer inte fram.

Just nu har jag inte så mycket mer att säga än att jag lever. Dagarna går, mornarna avlöser nätterna och dagarna övergår i kväller. Dagar blir veckor som i sin tur blir månader. 

Rehaben med foten går långsamt och har just nu nått en platå. Ingenting händer. Smärtan blir inte bättre, inte styrkan, balansen eller smidigheten heller. Jag hatar det! Jag hatar att livet slängde denna boll i tron om att jag skulle kunna hantera konsekvenserna. Så är inte fallet. Jag låter det här sänka mig. Jag låter det göra mig bitter och arg. Jag låter skadan hindra mig.

Mitt liv just nu är som ett vattenfyllt rör som är fullt med små hål. Jag försöker att täppa till hålen med mina fingrar, tår, armar och ben men jag hinner inte med. Vattnet rinner ut och allt jag kan göra är att stå där och se hur min otillräcklighet dränker mig.

 Jag skulle vilja andas ut någonstans. Känna fast mark under fötterna, om så bara för en minut. Jag skulle vilja att jag slutade vara i vägen för mig själv.

Det värsta är inte att se allt falla ihop. Det värsta är att låta förväntan av ett förfall hindra uppbyggnaden från första början. (Nej det är inget citat, bara något jag skrivit)

Föraktet jag känner när jag ser mig själv fyller varje cell och för varje sekund som går fylls jag av ogenomträngligt hat. Jag har lärt mig att titta utan att se när jag passerar en spegel. I alla fall för korta perioder. Stunderna när det bränns att vara i mitt eget skinn är stunderna jag ifrågasätter livet.

Just nu lever jag livet med svårigheter. En del svårigheter som inte syns, en del som aldrig syns, en del som syns om man tittar och en del som påverkar min vardag. Just nu är livet en kamp, från början till slut. Men jag står här, jag är här. Så tro inte för en sekund att jag slutat kämpa. Det råkar bara vara så att jag har många mindre kamper att ta mig igenom inom jag kan tackla det uppenbara. Så om du tror att jag inte kämpar, tala då om för mig hur du skulle göra i mina skor. Jag dömer er inte. Jag vet att vi alla har en eller förmodligen flera kamper att slåss och varje kamp är olik den andra. Vissa drabbas av "ytliga" och "greppbara" motgångar medan andra drabbas av "tysta" och "ogreppbara" motgångar. Alla har en eller flera kamper från varje håll. Glöm inte bort att allt inte syns. Kom ihåg att inget är självklart.

Nina -  Jag försöker. Jag försöker med allt jag har och är att inte låta mig själv stoppa mig. Jag kämpar för att inte låta hopplösheten, ilskan, skammen och sorgen ta över. Du betyder mer än du tror.  Och du,  jag kommer att slå ditt PB!

Sussi - Jag beundrar dig så mycket. Jag tänker på dig och är så tacksam för den kamp du utkämpar. Din förståelse betyder så mycket. Jag är så tacksam för den.

Sofia - Du tror mer om mig än jag gör. Tack.

Petra - Jag skulle lika gärna kunna börja varje samtal med "I just call to say I love you".

Var rädd om er.