Det går knappast framåt. Jag haltar än. Har ont. Svullnar. Det värsta är att det gör ont. Ja, det gör fortfarande ont. 

  

Jag hatar att vi gör varandra så utbytbara. Att det är så lätt att bara sluta vara vänner. Sluta lägga märke till varandra.

 

Jag har inget mål längre. Inget att kämpa för. Inget att hoppas på. Inget spelar någon roll.

 

Kalla mig offer eller misslyckad eller vad fan du vill men fram tills du pratat med mig har du ingen rätt att ha någon som helst åsik när det kommer till mitt liv. Den kampen jag kämpat det senaste året är mer än ni förstår! Jag lägger ner, jag skiter i allt tjat om att ge allt jag kan. För vet ni, jag ger allt jag kan varje jävla dag men det spelar ingen roll. 

   

Jag kanske är en svag männsika eller någon med grava problem men det är för svårt att göra deta här ensam så nu ger jag upp. Känner du för att hindra mig, kör på, motbevisa mig.

 

Ni må tycka att jag missar livet om jag bygger upp min mur men där har ni fel för ni vet inte hur mitt liv är.

 

Take Care