Min PT har semester i tre veckor vilket betyder att det är fyra veckor som vi inte ses på. Under tiden hon har semester, och under tiden gymmet har sommarschema gäller följande:

Måndag. Grit styrka.

Tisdag. Body Pump

Onsdag. Vila

Torsdag. Gymdag 1, rygg.

Fredag. Vila

Lördag/Söndag. Gymdag 2. Ben.

Visst är det ett ganska tydligt och lätt veckoprogram? Det tycker jag med, i alla fall såhär i skrift. Jag kan tala om för er att det är inte lika lätt i verkligenheten. Passen är utformade för att utmana mig fysiskt men tillräckligt enkla för att inte ge mig panik- och ångestkänslor.  Vi har även pratat mycket om vilka tider jag kan vara på gymmet för att inte vara där när det är som mest personer där. Ni kanske börjar förstå att träningen  och planeringen det kräver inte riktigt är helt enkel alla gånger. För att tala klarspråk kan jag berätta att min PT lagt ner galet mycket tid och energi för att få mig dit jag är idag. Sanningen är den att det som är kvar att göra är det bara jag som kan göra. Det är bara upp till mig nu och just nu. Det är bara jag som kan göra det här. Den sanningen är tung, kall och sjukt skrämmande. Jag har aldrig känt mig så galet ensam i träningen som jag gör ju. För ett och ett haft år sedan mådde jag galet bra, träningen, maten, sömnen och livet i övrigt fungerade så mycket bättre än den gjort tidigare. Då var jag inte ensam på samma sätt som jag är nu. Framförallt inte när det gällde träningen. Tidigare kunde jag göra mer saker, fler pass och jag var sällen själv på gymmet. Idag är det annorlunda. Idag är jag helt ensam när det gäller träningen. Livet förändras, människor kommer och går. Det har gjort att jag idag saknar någon att träna med och på grund av min skada tvingas jag att anpassa min träning och valen av pass har begränsats. Det är svårt att träna när jag inte känner glädje i det.

Jag vill tillbaka till glädjen. Jag vill tillbaka till att inte skämmas hela tiden. Jag inser också hur just dessa meningar sätter käppar i hjulen redan nu. Jag behöver släppa det som varit. Jag behöver börja våga blicka framåt. Jag behöver jobba för framtiden. Jag behöver bygga mina drömmar på nya grunder inte på gamla minnen.

Jag vet att jag kan det här. Jag vet att jag kommer att klara det för när jag kör fast eller inte vet vad jag ska göra vet jag vart jag ska vända mig. Även om jag är ensam i det faktiska görandet är jag inte ensam i resan. Det finns inget som står i min väg. Inget annat än jag själv. Jag har 23 dagar på mig innan jag träffar min PT igen. Under dessa 23 dagar ska göra allt jag kan för att ta mig till en livsföring som jag känner mig trygg med. Jag ska jobba för att finna trygghet och glädje i träningen. Jag ska jobba för balans när det gäller maten och sömnen för jag kan det här. Jag har alla redskap och när jag inte tror så har jag någon som tror åt mig.

Jag går varje dag och matar äcklet och föraktet inom mig själv. Jag bryr mig inte så mycket om vad andra tänker eller säger om mig för det finns ingen som är elakare mot mig än vad jag själv är. Det jag ser när jag ser mig själv kan jag inte ens börja att beskriva i ord. Det handlar inte om utseendet i den bemärkelsen att det handlar om vikt, muskler eller vad ni nu vill. Det handlar om känslan och tankarna när jag ser mig själv. Det är som att varje gång jag ser mig själv så skär något i mig och jag blir lämnad med ett blödande sår. Sanningen är den att dessa sår snart gör att jag förblöder. Det är något i mitt väsen eller vad man ni ska kalla det som är så avskyvärt vid första anblicken att jag börjar agera utifrån att det är sanning. Det finns en risk att jag låter mig själv falla tillbaka till isoleringen. Jag behöver lära mig att se bortom allt skit som mina ögon grumlats med.

Så livet, kom igen, bring it. Mina monster har ingen trygghet kvar för jag tagit fram dem till ljuset. I ljuset är de inte lika skrämmande som i mörkret.